Utställningen Hej kompis! fyller WAMs utställningssalar med olika tredimensionella figurer.
I en del av verken hittar man en människofigur, i en del ett djur eller något helt annat. De egendomliga figurerna kan också väcka brokiga känslor såsom glädje, sympati, förundran, förvirring och kanske också rädsla.
Konstnärerna
I utställningen deltar sex finländska samtidsskulptörer: Jasmin Anoschkin, Mia Hamari, Johanna Havimäki, Kim Jotuni, Hanna Makkonen och Tiia Matikainen. De använder varierande material: allt från trä till keramik, glas till metall och från 3D-utskrifter till återvunna föremål.
Skulpturerna som visas på utställningen bjuder in till att fundera på vår relation till omvärlden och de varelser som bor i den. Hur reagerar vi när vi möter en figur som vi inte känner igen och som inte passar in i kategorierna som vi har skapat? Kan man alltid lita på sin första reaktion eller förändras tankarna när man ger dem lite tid att forma sig?
Jasmin Anoschkins (f. 1980) verk är färggranna, skrovliga och fulla av glädje. Inspirationen till dem kommer från barndomens fantasivärld och man kan nästan höra dem bjuda in till lek. En del av figurerna är namngivna och kan lätt identifieras som koala, bambi eller sjöhäst. För en del faller identifieringen på åskådarens fantasi. Anoschkin använder trä, keramik och glas som material och skapar figurer vars självsäkra ofullkomlighet också ger oss mod att vara just det vi är.
Mia Hamaris (f. 1976) verk hämtar inspiration från drömmar, berättelser och sinnets bakgrund. Människo- och djurfigurerna smälter samman och bildar något helt nytt. Stämningen i verken är ofta melankolisk och figurernas ansikten har ett fundersamt uttryck. Hamari använder som huvudsakligt material trä som visar spår av olika väder och naturförhållandena och som hon också bearbetar utomhus. Med träet kombinerar hon andra material, till exempel järn, hästtagel eller ben.
Johanna Havimäki (f. 1978) använder läderrockar som avlägsnats från klädanvändning som material i sina verk. Av dem skapar hon uttrycksfulla och personliga djurfigurer, där läderjackan åter verkar vakna till liv i en ny form och i klara nyanser av syntetiska färger. Materialets ursprung förblir synligt i dragkedjorna, knapparna och tryckknapparna som dekorerar figurerna. Installationen Vieraat (2017–2023) leker med människoögats benägenhet att hitta föreställande figurer även där de i verkligheten inte finns.
Kim Jotunis (f. 1982)arbete utgår från trä. I skulpturerna syns spår av bearbetning och det märks att verken är konstruerade av bitar. Verkens kroppsspråk är uttrycksfullt och identifierbart. I stället för att posera stolt kan figurerna se lite förvirrade omkring sig eller vila på golvet när de tappat sin hållning. Jotuni kombinerar också till exempel 3D-animation och ljud med sina skulpturer. I verkparet Communication (2021) har konstnären infällt högtalare som spelar ut tal, hjärtfrekvens och tarmljud.
Hanna Makkonen (f. 1991) använder både traditionella metallgjutningstekniker och ny teknologi, såsom 3D-skanning och -printning i sina verk. Hon kombinerar futuristiska element med klassiska skulpturteman: människans eller djurets kropp förenas med något överraskande och konstigt. En del av verken verkar ha stannat upp mitt under metamorfosen, en del har redan helt tagit kontroll över den nya formen och presenterar sig självsäkert och naturligt inför oss.
Tiia Matikainen (f. 1975) är intresserad av den finländska folktron, det förhållande till naturen som den beskriver och särskilt av föreställningarna om skogen. För henne är skogen en mytisk plats som erbjuder skydd. Utgångspunkten för verken i serien Metsähiset (2021) är en människofigur som har täckts av lav, bark eller sand och vars figur så småningom har börjat försvinna ur sikte. Skulpturerna är skogens folk, förmedlare och väktare mellan människan och naturen.
Utställningens kurator är Anna Franck, amanuens vid Åbo museicentral.