Kroppsbild är en utställning kring det kroppsliga. Utställningen visar bilder om kroppen, verk vars teman och former är aktuella och tillhör samtidskonsten och där man betraktar praxisen att presentera kroppen och kroppslig erfarenhet. I utställningen deltar elva i Finland verksamma konstnärer inom bildkonst och scenkonst. I utställningen visas videoverk, installationer, foton samt ljud- och dansverk.

Ytterligare information och biprogram

Utställningskatalog 

Utställningens dansverk

  • lör. 2.12 kl. 15 Anna Torkkel: Present
  • lör. 13.1 Masi Tiitta och Anna Torkkel

Guidade visningar på svenska

  • söndagar 29.10, 26.11 och 14.1 kl. 15

Könad identitet och könsbegreppets breda spektrum

Många konstnärer som behandlar utställningens tema utnyttjar sin egen kropp i sina verk. En av de mest centrala frågorna vid framställandet av bilder föreställande kroppen vem som ställer upp vem för avbildning. Artor Jesus Inkerö (f. 1989) undersöker könsrelaterade identitet. I ett kroppsprojekt formar Inkerö sin kropp och sina gester för att motsvara det rådande och traditionella idealet för maskulinitet. Inkerös verk utgör en helhet som betraktar performativitet av kön: inlärda gester, konventioner, normativt könsuttryck.

Aurora Reinhards (f. 1975) videoverk Pojkflicka (2002) är en intressant översikt över könsbegreppets breda spektrum samt över hur verbalisering av kroppsliga upplevelser har ändrats under 2000-talet. Numera finns det en helt annan terminologi för könsupplevelser jämfört med hur det var för 15 år sedan.

Kroppens materialitet

Kroppsligheten kan granskas med utgångspunkt i det materiella som något förnimmelserelaterat eller kroppsminne. Kroppen är också en helhet som fungerar enligt biologiska villkor. I Niina Tervos (f. 1983) skulpturer rinner deras material, sand, på golvet och verket befriar sig från den form som konstnären gav det.

Beteendemönster och reglering av dem

Museirummet och etablerade beteendemönster styr kroppens rörelser; upplevelser genom sinnen begränsas ofta till ögonområdet och förbudet att röra verken påverkar upplevelsen i museet. Essi Kausalainens (f. 1979) ljudverk som gjorts för utställningen Kroppsbild vägleder publiken mot en förnimmelsebaserad upplevelse av Wäinö Aaltonens museum.

I samhället förekommer maktutövning och disciplin som kroppen är utsatt för mot vår vilja. Museirummet som reglerar beteendet är ett exempel på en institution som arrangerar kroppar och definierar formen för en idealkropp. Reija Meriläinens (f. 1987) verk utspelar sig inom grupper där man ska agera enligt överenskomna regler och där det ofta kan uppstå socialt spänningsladdade situationer, till exempel spel eller YouTube-kanalen. Det är omöjligt att skilja det virtuella och det verkliga från varandra, och därför är frågan om kroppslig närvaro allt mer komplicerad.

Ideal och normer

En del av verken i utställningen jämställs medvetet med Wäinö Aaltonens (1894–1966) skulpturer som är permanent utställda i museets aula och på terrassen. Idealkropparna i Aaltonens skulpturer, skulptursserien Arbetet och framtiden och Suomi-jungfrun, bilder på kvinnan och mannen, är upphöjda uppfattningar om kroppen enligt klassiska ideal. Artor Jesus Inkerös verk Justin är upphängd som en banderoll på museets fasad, där det jämförs med Aaltonens skulpturer. Bildkonst, museer, sociala medier, det offentliga – allt mer kommersialiserade – utrymmet ger ideal och normer som vi jämför oss med och jämförs med. I utställningen Kroppsbild uppfattas och analyseras kroppsupplevelsen genom samtidskonstens metoder. 

Bild: Jani Ruscica och Sini Pelkki: Screen Test (For A Living Sculpture), 2012, video. Beställare: MoMA/PS1 och Creative Time